torsdag 14 maj 2009
torsdag 27 november 2008
Nämen hörrni,
ta nu inte detta på fel sätt, för allt är ganska bra här på min kant. Jag tyckte detta var väldigt bra skrivet och träffande bara, så jag ville spara det:
"Och Rita är den största, och kanske viktigaste, arketypen i serien. Efter att ha levt i ett rent helvete med en knarkande våldsman och eget missbruk bygger hon nu upp en trygghet för sina barn, med egna händer, och vinner ett växande egenvärde. Människor som rest sig ur sådana svåra situationer vittnar ofta om att det enda de vill ha, det de sätter upp som livsmål, är en helt vanlig svenssonvardag, och de lyckosymboler som hör till – lyckosymboler som därmed laddas med ett helt annat innehåll än de gör för oss andra."
(av Kjell Häglund på weirdscience.se, ang serien Dexter)
"Och Rita är den största, och kanske viktigaste, arketypen i serien. Efter att ha levt i ett rent helvete med en knarkande våldsman och eget missbruk bygger hon nu upp en trygghet för sina barn, med egna händer, och vinner ett växande egenvärde. Människor som rest sig ur sådana svåra situationer vittnar ofta om att det enda de vill ha, det de sätter upp som livsmål, är en helt vanlig svenssonvardag, och de lyckosymboler som hör till – lyckosymboler som därmed laddas med ett helt annat innehåll än de gör för oss andra."
(av Kjell Häglund på weirdscience.se, ang serien Dexter)
fredag 31 oktober 2008
Hej igen
Jo, mitt liv kretsar i princip bara kring en enda sak just nu: den berömda examensuppsatsen. Allting tar en förbannad tid, jag förstår inte saker och ting, jag hittar inte rätt böcker, osv. Det är verkligen bara ett slitsamt framåtsträvande. Det finns liksom ingen improvisation eller kreativitet i det jag skriver, varje ord är bara för att tillfredsställa min handledare, så att jag kan få skiten godkänd och gå vidare i livet. En gång i tiden kunde jag leka mig fram med sådana här saker. Var och när försvann den förmågan? Valde jag bort det för åtta år sedan när andra saker tog överhanden och lät skolan försvinna ur fokus? Eller är min nuvarande okreativa och slitsamma inställning ganska normal? Skit samma, det ska bli klart, några andra alternativ finns inte riktigt.
onsdag 15 oktober 2008
Mellan dröm och verklighet
Hej och välkomna till det definitiva blogginlägget. Denna blogg om JAG JAG JAG. Gillar ni att läsa den? Får ni intrycket av att jag i någon mån skriver ett brev till er, till just dig, med gåspenna och allt, frankerat, kanske med ett sigill på?
Det är såklart just så det är, det är själva vitsen med att den här bloggen är "hemlig".
Jag skriver till er från det gungfly som är mitt universum, kanske delar jag denna upplevelse med just dig. Kanske känner du likadant.
Det har varit en speciell dag, av olika anledningar.
Men just när min mor och hennes man hade gått härifrån. När jag inväntade min pappa och hans kvinna, när jag just skulle ta en cigg, köpa en tårta, kanske en flaska vin, och så något för barnen att dricka, just då hamnade jag i detta sällsamma tillstånd mellan dröm och verklighet. Har du varit där? Jag är övertygad om det, jag är övertygad om att detta tillstånd inte är ett tillstånd av sinnessjukdom eller så. Kanske är det känslan av ensamhet, och den har ni säkert någon gång upplevt.
Jag skulle i detta tillstånd strängt taget inte kunna besluta mig för vilket ben jag skulle stå på, om jag var en flamingo, bildligt talat alltså, för ett ben att stå på kan man ju alltid välja.
För att ytterligare illustrera detta faktum, och för att jag just nu känner en obändlig lust att skriva:
Jag fick ett fotoalbum av min mor. Där var prydligt inklistrat bilder från mitt liv, från att jag var en bebis fram till idag. Det är inget särskilt med ett sådant album, det kanske rentav är banalt, vad vet jag.
Men som ni redan vet, från åtskilliga tidigare inlägg, jag orkar just nu inte leta fram länkar till dem, så lider jag av ett bristande minne.
För att ta ett särskilt intressant exempel, så minns jag idag inte Åsa, inte i egentlig mening, jag minns känslan av henne. Själva reliefen. Resten är utraderat, ersatt av mer aktuella erfarenheter, som den här dagen, eller gårdagen, eller vad som visades på tv i förrgår.
Detta fotoalbum med bilder från mitt liv blir således en exceptionell present. Jag minns inte något av det som visas på bilderna. Jag minns inte min student, jag minns inte min artonårsdag, jag minns inte min mammas bröllop, jag minns inte fotbollsmatcherna med GFF, jag minns inte hur det var att gå i klass 1a Oscar Fredrik-skolan, jag minns inte hur det var att födas, jag minns.... inte mina föräldrar som unga.
Bilden på min lillebror som bebis ger en alldeles särskild känsla, liksom som att bli bländad, att få en stöt, att en verkligt stark förnimmelse går genom kroppen. Kanske tar sig detta uttryck i ett skratt, eller bara i känslan av oändlig kärlek. Nog om detta.
Fotoalbumet blir ett sätt att googla sig genom livet. Det är min alldeles särskilda icke-digitala blogg. Detta har hänt, detta är alldeles ovedersägligt, detta är cyberspace, här sparas allt, här publiceras allt.
Jag vet inte vad jag ville ha sagt med detta. Förlåt om jag slösade din tid på ett alldeles onödigt inlägg. Jag ville bara skriva lite, jag njöt när fingrarna träffade tangenterna, jag tjusades av mina egna tankars lätta flykt, hur de fortplantades ut i fingertopparna.
Någon dag kanske jag kan skriva lika vackert och uttrycksfullt som damerna på shampoo rising, men tills dess får ni hålla till godo med detta. Kram!
Det är såklart just så det är, det är själva vitsen med att den här bloggen är "hemlig".
Jag skriver till er från det gungfly som är mitt universum, kanske delar jag denna upplevelse med just dig. Kanske känner du likadant.
Det har varit en speciell dag, av olika anledningar.
Men just när min mor och hennes man hade gått härifrån. När jag inväntade min pappa och hans kvinna, när jag just skulle ta en cigg, köpa en tårta, kanske en flaska vin, och så något för barnen att dricka, just då hamnade jag i detta sällsamma tillstånd mellan dröm och verklighet. Har du varit där? Jag är övertygad om det, jag är övertygad om att detta tillstånd inte är ett tillstånd av sinnessjukdom eller så. Kanske är det känslan av ensamhet, och den har ni säkert någon gång upplevt.
Jag skulle i detta tillstånd strängt taget inte kunna besluta mig för vilket ben jag skulle stå på, om jag var en flamingo, bildligt talat alltså, för ett ben att stå på kan man ju alltid välja.
För att ytterligare illustrera detta faktum, och för att jag just nu känner en obändlig lust att skriva:
Jag fick ett fotoalbum av min mor. Där var prydligt inklistrat bilder från mitt liv, från att jag var en bebis fram till idag. Det är inget särskilt med ett sådant album, det kanske rentav är banalt, vad vet jag.
Men som ni redan vet, från åtskilliga tidigare inlägg, jag orkar just nu inte leta fram länkar till dem, så lider jag av ett bristande minne.
För att ta ett särskilt intressant exempel, så minns jag idag inte Åsa, inte i egentlig mening, jag minns känslan av henne. Själva reliefen. Resten är utraderat, ersatt av mer aktuella erfarenheter, som den här dagen, eller gårdagen, eller vad som visades på tv i förrgår.
Detta fotoalbum med bilder från mitt liv blir således en exceptionell present. Jag minns inte något av det som visas på bilderna. Jag minns inte min student, jag minns inte min artonårsdag, jag minns inte min mammas bröllop, jag minns inte fotbollsmatcherna med GFF, jag minns inte hur det var att gå i klass 1a Oscar Fredrik-skolan, jag minns inte hur det var att födas, jag minns.... inte mina föräldrar som unga.
Bilden på min lillebror som bebis ger en alldeles särskild känsla, liksom som att bli bländad, att få en stöt, att en verkligt stark förnimmelse går genom kroppen. Kanske tar sig detta uttryck i ett skratt, eller bara i känslan av oändlig kärlek. Nog om detta.
Fotoalbumet blir ett sätt att googla sig genom livet. Det är min alldeles särskilda icke-digitala blogg. Detta har hänt, detta är alldeles ovedersägligt, detta är cyberspace, här sparas allt, här publiceras allt.
Jag vet inte vad jag ville ha sagt med detta. Förlåt om jag slösade din tid på ett alldeles onödigt inlägg. Jag ville bara skriva lite, jag njöt när fingrarna träffade tangenterna, jag tjusades av mina egna tankars lätta flykt, hur de fortplantades ut i fingertopparna.
Någon dag kanske jag kan skriva lika vackert och uttrycksfullt som damerna på shampoo rising, men tills dess får ni hålla till godo med detta. Kram!
måndag 13 oktober 2008
fredag 10 oktober 2008
Bloggen
"Så skriver Jan Arnald i en mycket tänkvärd artikel i senaste numret av Aiolos (nr 32-33) där han också påpekar att världens största självterapeutiska rörelse i dag är bloggen. Innerst inne är man ytterst ute som en söndersnackad internetsjäl. Vad har den människa kvar som till slut visat upp allt? Och att "allt" visat sig vara alltmer banalt?"
(Mikael van Reis/GP)
(Mikael van Reis/GP)
måndag 6 oktober 2008
Varför är man inte nån slags naturvetare istället?
Sånt här är oerhört fascinerande:
Killen på den översta bilden existerar alltså eventuellt överhuvudtaget inte längre, medan den undre räven verkar fungera alldeles utmärkt på vår planet. Evolution alltså, ständigt pågående. Har ni förresten apropå det läst Henri Bergsons "Den skapande utvecklingen"? Det har faktiskt jag gjort, men jag förstod knappt ett ord.
Well, god natt och tack för idag.
"Jordens däggdjur får det allt tuffare, drygt hälften, 52 proc minskar i antal och var fjärde art hotas av utrotning.
[...]
Arternas status varierar dock enormt. Några är extremt framgångsrika, medan andra är extremt hotade. En art, den kinesiska floddelfinen, är möjligen redan utdöd. Mest spridd av alla landlevande arter är rödräven som har ett utbredningsområde på 65 miljoner kvadratkilometer. Det minsta utbredningsområdet, 300 kvadratmeter, har den lilla gnagaren Melomys rubicola från Australien." (från text-tv)
"Kinesisk floddelfin", "rödräv", "kvadratkilometer"! För mig är det bara vackra ord, utan någon direkt innebörd. Jag lyckades googla fram ett par bilder i alla fall, behold:
Killen på den översta bilden existerar alltså eventuellt överhuvudtaget inte längre, medan den undre räven verkar fungera alldeles utmärkt på vår planet. Evolution alltså, ständigt pågående. Har ni förresten apropå det läst Henri Bergsons "Den skapande utvecklingen"? Det har faktiskt jag gjort, men jag förstod knappt ett ord.
Well, god natt och tack för idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
